Han växte upp i Köpmanholmen, en liten bruksort utanför Örnsköldsvik, som då blomstrade av sågverk och industrier. Men fabriken var inte för honom.
– Jag fick sparken väldigt många gånger. Det sade att jag var en outsider att jag inte passade in, och det markerade jag tidigt genom att börja sjunga, berättar Totta i dokumentären ”Bra dagar” som sändes i SVT tidigare i veckan.
Strax före 1970 bär det av till Göteborg, där Totta snabbt blir en uppmärksammad musiker. I dokumentären "Bra dagar – Totta Näslund" berättar Nationalteatern-kollegan Hans Mosesson (Ica-Stig) om nätterna på vattenhålet Vickan.
– Det krökades ordentligt, och det röktes på, och det var både det ena och det andra. Men där satt musiker och spelte gitarr och sjöng så det bara brakade om det. Speciellt en röst la jag märke till. som sjöng mycket Dylan omgiven av klasar med vackra tjejer.
Totta Näslund – en viktig figur inom proggen
Under sjuttiotalet blir Totta en viktig figur inom proggen. Han trollbinder med sin intensiva scennärvaro, men också som människa. I dokumentären berättar Regina Lund, som var med i Tältprojektet som barn, hur hon hoppades att han skulle bli ihop med hennes mamma.
Efter det kollektiva sjuttiotalet, fortsätter Totta bland annat som frontfigur i Tottas bluesband. Först 1995, vid 50 års ålder, släpper han sin första soloskiva, och innan dess hinner han även med att öppna krog.
I ”Bra dagar” berättar Håkan Hellström om hur han älskade att gå dit:
– Det var Tottas klubb och Totta var alltid där kändes det som. Och vi hade väl tur om vi fick komma in där. Man fick väl lägga på någon äldre min, och hålla ihop fyllan.
Trots det stökiga turné- och kroglivet, är Totta relativt bra på att ta hand om sig:
– Vad jag är rädd för? Det är väl mig själv. Vad man ska göra med sig själv. Att man har något slags självdestruktivt drag, som jag ändå har lyckats tygla, säger han i en intervju.
Totta Näslunds dödskamp filmades i hemlighet
Och bara tre år före sin död, uttrycker han i SVT, en tacksamhet över att vara vid liv, att han inte har blivit sjuk: ”Carpe diem”.
När sjukdomen väl slår till är vännen Mikael Wiehe en av de första som får veta. Totta har då klagat över magsmärtor sen ett tag, och han hör av sig för att berätta att det är cancer.
De närmaste råder Totta att slå av på takten, men han vägrar. Är hellre en ”krigare” eller ”en envis jävel”. Bara någon månad före dödsdagen befinner han sig på turné i USA, och hela sommaren 2005 är bokad med spelningar som aldrig blir av. Dessutom spelar han, under sin sista månad i livet, i hemlighet in en dokumentär om sin dödskamp. Filmaren Bernt Hermele följer honom på turné och hemma i lägenheten. Flera gånger tvingar sjukdomen honom att avbryta intervjuerna.
– Nåt sånt här ska inte med, inte förrän jag är död. Då skiter jag i vilket.
– Stäng av kameran! säger han vid ett tillfälle.
De sista samtalen äger rum bara tre dagar innan Totta avlider. Han berättar då om sitt ovanliga liv, det ständiga turnéerna.
– Jag har njutit av varenda ögonblick.
Styvdotterns dokumentär om Totta Näslund
På morgonen den 19 juni 2005 somnar Totta in på Östra sjukhuset i Göteborg.
Under sin sista tid i livet hade Totta Näslund pratat med sin styvdotter, dokumentärfilmaren My Lundberg, om att det vore roligt om hon ville följa med på hans sista turné och filma.
– Det hade nog såtts ett frö i hans huvud då, säger Lundberg.
Styvpappan fick aldrig se resultatet av flera års arbete, men My Lundberg är ändå säker på vad han skulle tycka.
– Jag nästan vet att han skulle vara stolt och glad, säger My Lundberg.
Alla hitlåtar och skivor till trots var Totta Näslund ingen förmögen man. Bouppteckningen vittnar om blygsamma tillgångar. Han deklarerade aldrig mer än 297 400 kronor i inkomst.
Men av kärlek är livet desto rikare. Till begravningen den 30 juni kommer det tusen sörjande gäster, och minneskonserten i Göteborg fyller Kungstorget till bredden.
– Ingen trodde att det skulle gå riktigt så fort, säger brodern Kent Näslund på dödsdagen till Expressen.
Nej, hur ska man kunna tro att en man som bara några månader tidigare firat livet, och sin sextioårsdag med champagne och band med blåssektion, så plötsligt ska vara borta.