Reflektioner över fabriksockupationen

Kategori: Anarkism

Errico Malatesta om fabriksockupationerna i Italien 1920.

Generalstrejker som en form av protest upprör inte längre någon, vare sig dem som deltar i dem eller dem som de riktas emot. Om bara polisen vore klyftig nog att undvika provokationer, så skulle en generalstrejk förflyta som vilka andra helgdagar som helst.

Man måste försöka med någonting annat. Vi propagerar för övertagandet av fabrikerna. I det första försöket kommer troligen bara några få att delta och resultatet kommer att bli klent; men denna idé har säkerligen framtiden för sig, eftersom den står i överensstämmelse med arbetarrörelsens slutliga mål och utgör en förberedelse för den slutliga exproprieringen.

Errico Malatesta, Umanità Nova 17 mars 1920

Metallarbetarna började strejka för högre löner. Det var en ny sorts strejk. I stället för att överge fabrikerna skulle man stanna kvar i dem, och ha strejkvakter dygnet runt så att inte cheferna skulle kunna företa någon motaktion. Men detta var 1920. Över hela Italien gick en revolutionär våg bland arbetarna och kraven ändrade snart karaktär. Arbetarna ansåg att ögonblicket var moget för att en gång för alla överta produktionsmedlen. De beväpnade sig för försvar, många fabriker förvandlades till verkliga fästningar och arbetarna började själva organisera produktionen. Cheferna kastades antingen ut eller arresterades. Egendomsrätten avskaffades i själva verket, man bröt mot lagen så länge den tjänade till att försvara den kapitlaistiska exploateringen; det var en ny levnadsordning, en ny form av socialt liv som infördes. Och regeringen stod vid sidan av och tittade på därför att den var oförmögen till motstånd: detta erkändes senare när man ursäktade sig inför parlamentet för att man inte hade vidtagit erforderliga åtgärder.

Rörelsen spred sig och visade tecken på att dra med sig andra kategorier av arbetare; på en del ställen ockuperade bönderna jordegendomarna. Det var början på en revolution som utvecklade sig, skulle jag vilja säga, på ett nästan idealiskt sätt.

Reformisterna skrämdes givetvis av utvecklingen och försökte kväva rörelsen. Avanti (socialisternas dagstidning - öa), som inte visste hur den skulle vända sig, försökte få det till att vi var pacifister, därför att vi i Umanità Nova hade sagt att om rörelsen spreds till alla industrigrenar, om bönderna och arbetarna följer metallarbetarnas exempel att göra sig av med cheferna och överta produktionen, så skulle revolutionen lyckas utan att en enda droppe blod skulle behöva utgjutas.

Men deras spetsfundigheter tjänade inte någonting till. Massorna var med oss; vi kallades till fabrikerna för att tala, för att uppmuntra och ge arbetarna råd och vi skulle ha behövt finnas på tusen platser på en och samma gång för att uppfylla alla deras uppmaningar.. Vart vi kom så var det våra - anarkisternas - tal som applåderades, medan reformisterna fick dra sig tillbaka eller hålla sig undan. Massorna var med oss därför att vi bäst tolkade deras instinkter, behov och intressen.

Ändå var CGL:s (den reformistiska fackföreningsrörelsen - öa) förtäckta arbete och de överenskommelser som ingicks med Giolotti-regeringen, vilka skulle ge intryck av ett slags seger genom förespeglandet av självförvaltning, tillräckligt för att förmå arbetarna till att överge fabrikerna just när deras möjligheter att segra var som störst.

Errico Malatesta, Umanità Nova 28 juni 1922

Ockupationen av fabrikerna och jordegendomarna passade vårt handlingsprogram perfekt.

Vi gjorde allt vi kunde genom våra tidningar - den dagliga Umanità Nova och de olika anarkistiska och syndikalistiska veckotidningarna - och genom egna aktioner i fabrikerna för att få rörelsen att växa och sprida sig. Vi varnade arbetarna för vad som skulle hända om de övergav fabrikerna, vi hjälpte till med förberedelser för det väpnade motståndet och undersökte möjligheterna att genomföra revolutionen utan att knappast behöva avfyra ett skott, för den händelse man hade beslutat använda de vapen som samlats ihop.

Vi lyckades inte, rörelsen bröt samman därför att det fanns för få av oss och därför att massorna var otillräckligt förberedda.

När D'Aragona (CGL:s sekreterare - öa) och Giolotti (premiärministern - öa) planlade sin farsartade självförvaltning med socialistpartiets samtycke - socialistpartiet stod då under kommunistisk ledning - så varnade vi arbetarna för detta gemena förräderi. Men så snart CGL utfärdade ordern om att fabrikerna skulle överges så lydde arbetarna fogligt denna order fastän de alltid hade mottagit oss och tillkallat oss entusiastiskt, applåderat vår uppmaning till att göra kraftigt motstånd och trots att de förfogade över mäktiga medel för detta motstånd.

Rädslan i varje fabrik att bli lämnad ensam i kampen, liksom svårigheten att upprätta livsmedelsförråd i befästa fabriker av olika styrka, fick alla att ge upp, trots att enskilda anarkister, var och en på sin arbetsplats, opponerade sig kraftigt.

Rörelsen kunde inte fortleva och segra utan att växa och sprida sig, och under de rådande omständigheterna kunde den inte utvecklas utan stöd från ledarna i CGL och socialistpartiet, som den stora majoriteten av de organiserade arbetarna tillhörde. Både CGL och socialistpartiet (inklusive kommunisterna) var motståndare till fabriksockupationerna, och det hela kunde bara sluta med seger för cheferna.

Errico Malatesta, Pensiero e Volontà, 1 april 1924

Bakgrund om fabriksockupationerna i Italien september 1920

Idén om fabriksråd diskuterades alltsedan maj 1919 bland syndikalisterna, vissa marxister (Gramsci) och anarkisterna. I mars 1920 ockuperades många fabriker i Milano och Turin; bönderna i syditalien tog storgodsägarnas jord i beslag. Socialistpartiet och den fackföreningsrörelse som dominerade det (CGL, Conferazione Generale del Lavore; den reformistiska - öa) gjorde emellertid ingenting; den isolerade rörelsen besegrades och genom polisens försorg återlämnades fabrikerna och jorden till de forna ägarna.

I augusti mångfaldigades strejkerna, och fabriksägarna beslutade sig för att svara med lockout, att stänga fabrikerna. Arbetarna hindrade spontant detta drag genom att ockupera fabrikerna. Mer än en halv miljon arbetare stannade kvar på sina arbetsplatser.

Ett ögonvittne, Luigi Fabbri, berättar i ett specialnummer av Umanità Nova, september 1954: "Fabriksägarna och deras representanter kördes på porten. Vissa gav sig självmant, efter att först ha utnämnt ett officiellt administrationsråd bland arbetarna. Vissa tekniker gjorde gemensam sak med arbetarna och förblev på sina poster. Många föredrog emellertid att försvinna med ägarna eller låta sig jagas bort, eftersom de fyllde samma funktion som ägarna av fabriker och aktier. I varje fabrik fattades beslut för att kunna fortsätta driften oberoende av den förra fabriksledningen. Där sådana inte redan fanns bildades arbetarråd, som övertog den tekniska ledningen av företagen. Vissa kunniga arbetare övertog de försvunna tjänstemännens uppgifter, arbetslagen och arbetet organiserades. Arbetarna beväpnade sig. Varje verkstad försågs med vapen- och ammunitionsreserver från den ockuperade krigsindustrin. Vapen köptes upp. Vissa verkstäder tillverkade dem. Inom några dar hade alla fabrikerna förvandlats till veritabla fästningar, större eller mindre. Medan ett lag arbetade, företog de övriga skyddsåtgärder - rullade ut taggtråd, gick på vakt osv. Om nätterna intensifierades övervakningen och förstärktes med arbetslösa och revolutionärer. I storstäderna fanns det likaledes ansatser till förbindelseorgan mellan fabrikerna, som emellertid sanningen att säga var högst otillfredsställande och i bästa fall bestod av tidnings- och sändebudskontakt. Man försökte likaledes upprätthålla utbytet och försäljningen av produkter samt leveranserna av råmaterial. Man lyckades på vissa områden men blott i liten skala, trots hjälp från järnvägsmän och transportarbetare. Detta framstod som den verkligt svaga punkten, den som förhindrade en utvidgning av rörelsen och begränsade den till enstaka industrier inom metallindustrin."

Under det att arbetarna organiserade sig och förberedde ett nytt samhälle sammanträdde socialistpartiet och dess stora fackförening. Den 10 september spred sig upprorets och revolutionens lösning. Den 15 aviserade premiärministern tillsättandet av en studiekommission med lika många deltagare från bägge parter, som skulle förbereda en lag om "arbetarnas deltagande i den tekniska och finansiella kontrollen samt i företagsförvaltningen".

I Umanità Nova skrev anarkisterna den 8 september: "Arbetare, ett mer fördelaktigt tillfälle än detta - för att försöka uppnå den slutliga frigörelsen - har vi aldrig haft och vi kan inte veta om och när det återkommer: låt det inte rinna er ur händerna! Idag är det ni som har makten och regeringens vanmakt mot er vilja är uppenbar. Våga än en gång, våga mer - och segern kan inte utebli!"

Arbetsköparna och de fackliga pamparna hade under tiden kommit till en överenskommelse, som man förelade arbetarna på basnivå att uttala sig om genom sluten omröstning. Den fackliga disciplinen var hård, om resultatet kunde ingen tvekan råda. Den 20 september skrev Umanità Nova: "Arbetare! Tänk över allting innan ni lämnar fabrikerna, RÄDDA ALLTING. Utanför väntar er polisen. Lämna inte ifrån er vapen och packningar. Revolutionens sabotörer skulle då bli mycket nöjda."

Den 23 och 24 avlades rösterna, den 25 lämnade arbetarna och återtog arbetsköparna fabrikerna. Två år senare tog Mussolini makten, merparten av de fackliga pamparna blev fascistiska deputerade.

Trots de brister som ögonvittnet avslöjar (frånvaron av förbindelser och effektiv distribution) hade fabriksråden visat två saker. För det första ockupationernas revolutionära karaktär samt myten om "deltagande" och för det andra ockupationernas praktiska karaktär: produktionen och distributionen upprätthölls.

Ur L'Autogestion, l'Etat et la Révolution, Noir et Rouge/ICO, Paris 1968.